Tro fan att jag lyckades! På nyårsafton tog jag med mig Jonas och Martin och åkte på årets 200:e pass, ett kombinerat skivstång/spinning med stenhårda Lotta.

Det satt rätt långt inne, och när första förkylningen trashade hela luciaveckans träning trodde jag det var kört. När sen en ny förkylning med feber dök på mig natten till julafton efter 7 dagar i rad med träning trodde jag igen att det var kört. Men den 27:e var jag igång igen, och med 8 pass på 5 dagar gick jag igår i mål. Behöver jag säga hur tillfredsställande det känns att faktiskt ha lyckats få ihop det? Mest nöjd är jag faktiskt med att jag tränat mer det här andra halvåret efter att jag gjort de första 100 passen. Det betyder att jag tränat MER efter att Hilma föddes. Inte illa!

Men roligast såhär på slutet är alla uppmuntrande kommentarer på facebook och twitter, och att flera verkar ha inspirerats att sätta egna mål med sin träning för året som kommer. Gör det du med! Jag tror det viktigaste är att sätta upp ett mål som känns uppnåeligt och som funkar för en själv, och skapa förutsättningar i sin vardag för att kunna nå dit. Sen om det är 50 eller 200 pass på ett år, ett antal kilos viktnedgång eller att klara av att springa ett lopp spelar mindre roll. Huvudsaken är att det känns pepp och kul.

Idag har jag haft en välbehövlig vilodag, men imorgon går vi på träningen igen, och då är det kanske dags att sätta lite mål för 2012. Får sova på saken.

I eftermiddags var vi ett gäng och käkade julbord på restaurang Skarholmen här i Uppsala. Gott, men jag vette tusan om det är så särskilt nyttigt. 6 tallrikar, i fallande ordning fisk, kalltskuret, varmt, efterrätt, ost och och slutligen julgodis med kaffe. Till skillnad från vissa medätande vänner äter jag såklart i rätt ordning och utan att blanda mellan borden (däremot får man ta favoriter från fisken när man börjar på det kallskurna osv). Tur att jag inte tänjer ut magen på det här sättet varje dag, det blir flytande föda till kvällsmat…

Oftast älskar jag att mit liv och jobb spretar åt massor med olika håll, och att få dagar är varandra lika. Men ibland, som idag, vore det så väldigt skönt att göra något enkelt, välbekant och monotont. Dagar som denna när dåtid, nutid och framtid blandas i en salig röra med handlingar till olika styrelser, presstrategier och den outsinliga mailhögen som aldrig vill ta slut. Dagar som denna då jag försöker göra allt med resultat att inget blir helt klart. Jag tror jag löser det genom att rensa ur pappershögen på min vänstra sida på skrivbordet. Sorterar en upp kaoset så känns det kanske bättre.

Såg på kvällens Kalla fakta på TV4 tillsammans med två förskollärare. Det kändes inget kul. Här målar man ut det som att barn i princip utsätts för livsfara när man lämnar dem på förskolan och skrämmer upp många föräldrar som kommer lämna sina barn med en klump i magen framöver.

Och jo, jag håller med om att det är hemskt och jobbigt när barn skadar sig eller till och med dör, men det händer. Både i förskolan och hemma. Oftare hemma skulle jag gissa. Ingen har koll på barn jämt. Föräldrar som säger att de har koll på sina barn varje sekund hemma tror jag ljuger.

Men ändå är det förskollärarna, som jobbar med allt större barngrupper, som utmålas som syndare som borde ha split vision som räcker för 15 ungar. Det går inte. Samtidigt så jublar vi över nästa jobbskatteavdrag, som är ett av skälen till att personaltätheten gått ner varje år sedan 2006.

Ibland är det så enkelt att det inte är någons fel när hemska saker händer. Olyckor sker, det går inte att förebygga och bygga bort allt. Det kanske låter läskigt, men sånt är livet.

I helgen var jag i Västerås på kommun- och landstingsdagar med Miljöpartiet. Förutom energikicken som det innebär att träffa kompisar och kollegor från hela landet var jag på flera bra seminarier. Helgens största behållning var morgonens kommunikationsprat med vår partisekreterare Anders.

Jag fick massor med uppslag på hur vi ska göra oss relevanta för medborgarna och nå ut med våra budskap. Det behöver inte vara avancerat eller svårt, utan handlar mer om att tänka sig in i situationen för den du vill nå. Pendlare når du kanske inte på perrongen på morgonen, men kanske på tåget eller genom deras pakethållare på cykelparkeringen. Det är som resten av livet. Tänk först, prata sen.