Idag påbörjar jag min tredje dag som föräldraledig, och den första där jag inte tänker sticka in skallen på jobbet. Är det något jag har för avsikt att vara så är det att vara närvarande i min papparoll, det är ju Hilma som är mitt “jobb” nu.

Än så länge är det lite svårgreppbart att jag inte ska göra annat det närmaste halvåret än att ägna tid och energi åt att vara pappa, men det jag redan greppat är att det är en fantastisk ynnest!

Och på tal om närvarande ska jag gå och lägga mig på golvet istället för att sitta här.

De senaste dagarna har Hilma börjat ställa sig upp i sängen när hon vaknar, både på natten och efter tupplurarna på dagen. Oftast är det en såhär glad tjej man möter när man kikar in i sovrummet!

Hilmas mormor har varit och hälsat på i ett par dagar. Det gillade hon!

Vi är förkylda hela familjen här hemma. Det har lett till att jag nu visat det ultimata tecknet på föräldrakärlek. Jag har köpt och använt snorsugen Näs-Frida på Hilma (inte på Mi).  Men jag kanske inte ska klaga, gubben jag köpte den av berättade att ”förr i tiden” så satte mammorna bara munnen över näsan på ungarna och sög till… Kärlek var det!

Hilma har kommit på att man kan åstadkomma ljud, pratar i både tid och otid och vill ibland aldrig sluta. Det är nästan så man kan tro att hon brås på sin far.

VARNING! Ha inte för högt ljud på i högtalarna, fröken har röstresurser!

Vi har börjat ge Hilma smakportioner av risgröt och potatis, hon gillar’t! (Nästan lika mycket som hon gillar haklappen)