Hilma har börjat kunna få den mänskliga varianten av ”pudelfnatt” på kvällarna när hon är trött. Underhållande för både henne och oss!
Hilma har börjat kunna få den mänskliga varianten av ”pudelfnatt” på kvällarna när hon är trött. Underhållande för både henne och oss!
En av de roligaste sysselsättningarna just nu är att skapa kaos. Gärna genom att sprida ut innehållet i till exempel en kökslåda över golvet, alla prylar under skötbordet i hela badrummet eller genom att tömma sin egen eller pappas byrå på kläder (mammas byrå går än så länge säker, men det är nog bara för att den står längre in i sovrummet. Dess tid kommer nog också).
Idag är det dag 64 på utmaningen “90 pass på 90 dagar” som jag genomför med ett gäng andra träningspeppade människor. Jag är nyss hemkommen från pass nummer 61, ett skivstångspass på Friskis. Jag ligger alltså “back” tre pass om man tänker att jag ska göra ett per dag. Men eftersom jag har minst en vilodag per vecka så stämmer det inte riktigt. Jag har också haft 6-7 sjukdagar, först influensan och sen en matförgiftning nu i helgen som grusade alla planer på rörelse.
Fysiskt funkar det dock över förväntan. Kroppen svarar och pallar den ökade träningsmängden, trots att jag tränar såväl fler som hårdare pass nu än tidigare.
Den svåraste biten är den sociala/tidsmässiga. Ska jag hinna med sju pass per vecka blir det rätt många kvällar som går åt, även om jag tränar en del på luncherna också. Kombinerat med massa politiska möten blir det få (läs: inga) kvällar kvar att bara vara hemma och hänga med familjen. Men så länge det är under en begränsad tidsperiod får det vara OK. Men någon elitidrottssatsning blir det inte, och efter den 14 april när vi är klara återgår jag till 4-5 pass/vecka. Men jag gillar utmaningen, och mår bra av den!
En sak som jag bloggar mindre om, och lägger mindre tid generellt på just nu, är politiken. Jag trodde det skulle vara positivt för mitt politiska engagemang att vara föräldraledig. Jag hade någon bild av att jag skulle hinna läsa handlingar när lilltjejen sover, kunna ha med henne på intressanta dagseminarier och kunna gå långa promenader och kolla på fler detaljplaneärenden på plats inför byggnadsnämnden.
Så har det inte riktigt blivit. När Hilma sover är det disk eller matlagning att fixa, en understimulerad hund att underhålla eller en pappa med sömnbrist att peppa med lite kaffe och tystnad. Tiden eller lusten att grotta ner sig i någon av de fyra forskningsrapporterna jag har i min “intressant som jag ska läsa nån gång”-hög finns helt enkelt inte.
Så kortsiktigt är jag inte någon bättre politiker, eftersom jag lägger min energi på att vara pappa. Å andra sidan tror jag att jag långsiktigt blir en bättre politiker av att vara en bra pappa. Så det är OK.